Promenaden som samlingsform
Tusen Kulturhus publikation
May 2024
1
En tidig sommarmorgon promenerar jag till en öppen plats längs gångvägen mot Rågsveds koloniområde i södra Stockholm. Där möter jag upp en grupp människor och tillsammans går vi med skottkärror i kanten av bilvägen till Shurgards hyrlager. Varje dag den sommaren genomförs samma promenad för att på morgonen hämta ut och på kvällen låsa in de verktyg som behövs för att bygga på det som ska bli kulturhuset Cyklopen. I gryningsljuset planerar vi dagens arbetsmoment tillsammans, i skymningen går vi med en blandad känsla av trötthet, adrenalin och hopp.
Att gå, driva runt och spendera tid på plats, är på många sätt en stor del av mitt liv. Dels i mina relationer till vänner men också i mitt yrke som konstnär. Jag arbetar med promenaden som en konstnärlig undersökningsmetod i mina platsrelaterade projekt. Det är en långsam process som för mig går ut på att försöka få syn på mindre synliga, bortglömda eller bortträngda, berättelser. Typiskt för min arbetsprocess är att jag, ensam eller tillsammans med andra, regelbundet spenderar tid på en plats för att på så vis investera i en känsla av ägandeskap. Gåendet utvecklas efter hand till aktioner eller fysiska ingrepp i from av justeringar eller tillägg på platsen. Inom ett politiskt sammanhang intresserar jag mig för den kollektiva promenaden och potentialen i att fysiskt befinna sig tillsammans i stadsrummet. I de gemensamma aktionerna på plats fascineras jag över hur vi kan uppnå resultat som på egen hand hade varit omöjliga.
Jag kommer fram till korsningen Valhallavägen – Engelbrektsgatan. Minns inte att jag varit här tidigare, vet inte heller vad jag ska förvänta mig. Jag går över Lill-Jans Plan, uppkallad efter krogen Lill-Jans som drevs av skogvaktaren och hovjägaren Lill-Jan Persson. En ganska liten, triangelformad gräsplan med planteringar och buskar runt några parkbänkar, en papperskorg i mitten. Jag letar runt på platsen en stund, men vet egentligen inte vad jag ska titta efter. Elbilarna står på sina platser bredvid laddstolparna, en torkad julgran ligger slängd i gräset. Jag hittar inga spår av den historia som platsen varit viktig för. Belägen lite utanför stadsgränsen spelar den under lång tid en central roll för den tidiga arbetarrörelsen i Stockholm.
2
Tidigt på morgonen den 11 juni 1881 samlas stenarbetare ute vid Lill-Jans port för att de tröttnat på de rådande arbetsvillkoren. Efter ett kort möte går de till Lilla Värtan och får med sig arbetarna vid hamnbygget. Därifrån följer de järnvägsspåret till Karlberg och får med sig anläggningsarbetarna vid järnvägen. På vägen ansluter också murare och träarbetare och när de kommer fram till Lill-Jans igen är de cirka fyra tusen. Under mötet formuleras gemensamma krav på höjda löner och minskad arbetstid.
På annandag jul 1881 är det svårt för agitatorn August Palm att få hyra lokal till sitt första socialistiska föredrag i Stockholm. Slutligen går ägaren med på att hyra ut Mosebacke, men utsätts för starka påtryckningar från högre ort och ställer in i sista stund. Det är minusgrader ute och den stora publiken som samlats utanför släpps inte in i värmen. Palm föreslår istället ett möte på Lill-Jansslätten och tillsammans promenerar de dit. Arbetartåget genom staden väcker mycket stor uppmärksamhet och enligt pressen deltar över tusen personer i den två timmar långa sammankomsten
Den 19 April 1902 är en stor folkmassa i rörelse. Arbetare som deltagit i ett möte vid Lill-Jansskogen är på väg tillbaka mot staden. Som en svart flod väller massan ut för slätten. På Lill-Jans Plan börjar arbetarna ropa slagord och sjunga arbetarsånger. Trots att stämningen är god möts de av ett femtiotal poliser i dubbla led. Massan stannar upp, men vinner sedan i styrka, tätnar och tränger på. Tåget sätts i rörelse och marscherar under slagord fram på den trånga Jakobsgatan, vars vägar till Gustaf Adolfs torg blockeras av polis. Ute på Vasagatan kan massan återigen röra sig fritt och de första demonstranterna hittar in på Barnhusgatan, även den avspärrad av poliser med hästar. Massan pressar sig mot polisen och järnstaketet vid Norra Bantorget. För varje minut blir folkmassan större och trycket på poliskedjan starkare, flera av demonstranterna lyckas till slut klättra över staketet. Stämningen utanför Folkets hus är orolig och plötsligt hörs ett rop från massan: ”Polisen drar vapen på Drottninggatan!” De personer som lyckas komma förbi poliskedjan springer dit. Överallt mellan Vasagatan och Drottninggatan rör sig flockar av arbetare, de fortsätter att ropa slagord och sjunga arbetarsånger och mellan flockarna syns beväpnade poliser. Vid 10-tiden börjar massan till slut glesna ur, slagorden kommer mindre tätt, och polisen försöker rensa platsen. Långsamt går tåget, som nu mestadels består av kvinnor, ner för Vasagatan och skingrar sig vid Centralplan.
3
Den 4 april 2024 går jag av i Högdalen, över perrongen, ställer mig i rulltrappan och står stilla. Tittar mot reklamskyltarna som passerar, tänker på vilka budskap vi skulle kunna välja att sprida istället. Två väktare står utplacerade i slutet av rulltrappan. Spärrarna öppnas långsamt, slår igen snabbt. I samband med att jag skriver den här texten läser jag att det finns 23 000 övervakningskameror i Stockholms lokaltrafik. Då tunnelbanan är ett slutet och kontrollerat rum är det också en väl anpassad miljö för ideologiska experiment. Här kan nya system för att kontrollera folkmassor introduceras för att sedan expandera till andra delar av det offentliga rummet. De senaste åren har SL experimenterat med en ny teknik i de befintliga kamerorna. Med hjälp av AI analyseras resenärernas rörelsemönster i realtid. Från början var systemet tänkt att användas för att övervaka spåröverträdelser men har nu expanderat till att även följa resenärernas rörelser på perrongerna. Avvikande beteenden, som att sitta länge på en bänk, lägga sig ned på plattformen eller gå nära spåren, utlöser ett larm och skickar ordningsvakter till platsen.
Jag promenerar genom Högdalen centrum och ut på gångbanan längs spåren. I brist på bänkar packar två personer upp sin väska direkt i snöslasket för att byta om och dela på en bit bröd. Jag tänker på arkitekturens kontroll över kropparna. Promenadmönstren som är påtvingade, stadsplaneringens våldsamhet, platserna att kunna slå sig ned på som ständigt blir färre och mindre sittvänliga. Jag är på väg för att möta upp en arrangörsgrupp och förbereda inför helgens evenemang på Cyklopen. Genom mina hörlurar deltar jag på ett planeringsmöte för Stockholms traditionsenliga första maj-firande, som samarrangeras av Cyklopen och Tidningen Brand. I dörren till huset möter jag Manne som har lyckats ta sig från sitt jobb för att röja upp lite på nedervåningen. Känslan inför kvällen är densamma som innan varje stor sammankomst. Oöverskådlig, utanför det kontrollerbara. Alla som deltar tar ansvar och tillsammans fogas det ihop till en helhet. Som kan lyckas eller misslyckas. Toalettpapper och diskmedel har tagit slut, jag promenerar tillbaks mot centrum igen för att handla. En liten paus från husets sysslor som avlöser varandra.
Längs vägen från Odenplan till Israels ambassad ekar trummor och slagord ut mellan polisbilar, fasader och reklamskyltar varje helg. Nästan varannan person bär palestinasjal, även en av hundarna. När vi sjunger ’Leve Palestina’ ylar hunden med. Efter ett halvår av protester är både arrangörer och deltagare väl koordinerade och agerar som en sammanhängande massa. Nästan vem som helst skulle kunna ta över megafonen och leda ramsorna. Protesttåg som uttryck för ett organiserat kollektivt missnöje kan beläggas i Sverige från 1600-talet. 2024 är gåendet som en kollektiv protestmetod fortsatt aktuell. Den används medvetet inom både konsten och övriga samhället för att dels undersöka och kritisera omgivningen, men också som ett sätt att försöka bebo stadsrummen med levande relationer. Sammankomsterna blir ett vattenhål för väldigt många människor, som samlas för att stötta varandra, se varandra i ögonen och tillsammans fråga sig vad det är som sker.
På Lill-Jans Plan får jag inte syn på de spår av historien jag letar efter. Istället går jag över Valhallavägen och låser fast cykeln i en stolpe. Fortsätter upp mot slänten, vidare på gångvägen och in mot Lill-Jansskogen. Hit promenerade arbetare för att festa, innan festformerna omvandlades till agitationsmöten och festen till kamp. Lill-Jansskogen är fortfarande en plats för promenader, men människorna har bytts ut och nu möter jag gående tillhörande en annan samhällsklass. Jag går tillbaks till min cykel igen. Funderar på hur vi skulle kunna få syn på historiens spår när vi går runt i staden och, om vi hittar dem, vad vi ska göra med dem. Jag lämnar innerstaden för idag men känner på mig att jag kommer komma tillbaka och fortsätta sökandet en annan dag.