Historien om Cyklopen
Tidskriften Plan #1.2023 Plats för liv
With Elof Hellström
2023
Första gången vi ses är byggsommaren 2011. En av oss har tillsammans med Astrid kommit upp från Göteborg, den andra är som vanligt i söderort. Göteborgsduon har med sig ett tält men myggen i Högdalens förvildade skogsplättar visar sig obevekliga och vi inser snabbt att det är bäst om de flyttar in i den andras lägenhet i Bredäng. Under följande veckor träffas vi varje morgon för att bygga det som ska bli kulturhuset Cyklopen. På dagarna regnar det nästan hela tiden, men känslan är varm och uppsluppen. När vi dricker vårt ljumma kaffe så drömmer vi om husets möjliga funktioner och tror faktiskt att vi ska kunna påverka den här stadens framtid.
Under de tre år som kulturhuset Cyklopen byggdes skulle minst tre personer vara på plats i gläntan varje dag. På så vis kunde någon bli sjuk utan att någon annan behövde bli ensam. De tre personerna behövde inte vara experter, utan behövde främst veta vad som ska göras härnäst. Ibland var bara dessa tre personer på plats, andra dagar kom femtio. Det gällde att vara flexibel. Eftersom vi alla arbetade ideellt och material och maskiner får sägas vara dyra, planerades bygget på ett sådant sätt att det krävdes många arbetsintensiva moment. Till exempel när vi med gemensamma krafter reste de tio meter höga limträpelarna som bär upp husets andra våning eller alla de gånger vi för hand grävt och hackat i den frusna jorden.
Ett kulturhus i Högdalen
I höst har huset varit öppet i tio år. Nu som då, rymmer huset både det som är skört och monumentalt. Vår självorganiserade organisationsform verkar till exempel göra det svårt att bli över femton aktiva medlemmar, vilket hänger samman med att förvaltningen kring huset ofta är akut. Samtidigt drivs vi som engagerade i huset av en tillit till att den här typen av självorganiserade platser är livsnödvändiga för staden: rum där vi får träna på att tillsammans fatta beslut som rör platsen och oss själva. Alltså platser där vi tillåts göra misstag, bli osams och komma överens, bära för tunga saker ihop, stå ut med våra olikheter, kompromissa och skratta tillsammans sent på natten. Vi tänker ibland att det på så vis kanske till och med är en träning i vara hela människor.
Under det decennium som gått har huset huserat otaliga möten, språkkaféer, matutdelningar, filmvisningar, poesikvällar, klubbar och 600 konserter. Om någonting har hållit programmet samman så är det en slags gör det själv– eller gör det tillsammans-anda, där arrangörerna inte sällan har lärt sig längs vägen. Rummet får här sägas ha varit lika viktigt som scenen då provandet ofta handlat om att hitta former för att sudda ut de annars skarpa gränserna mellan arrangör, publik och artist.
Dessa tio år har samtidigt varit ett gemensamt utforskande av förvaltning. Huset drivs genom stormöten som äger rum varannan eller var tredje vecka, vilka är möjliga för alla att delta i. Den som deltar aktivt i dessa stormöten under tre månader och skriver under husets stadgar kan också bli medlem, vilket innebär att du får nyttja huset för publika arrangemang och har vissa slags ansvar. Utöver detta så har huset mindre grupper med ansvar för musiken, trädgården, fastigheten och så vidare. Trots att vi kämpar för att vara hållbara är risken alltid överhängande att det helt enkelt blir för mycket, och många slutar också att engagera sig efter ett antal år. Samtidigt så ger växelspelet mellan smågrupper och stormöten utrymme för personer att engagera sig genom lust, och utrymmet för självbestämmande skapar för många en känsla av meningsfullhet. Att tillsammans försöka ta kontroll över produktion, distribution och mediering är allt som oftast ett otroligt gemensamt äventyr.
Allmänningar och rumslig orättvisa
Samtidigt som Cyklopen har utforskat format för självorganisering och demokratisering så får Stockholm sägas ha gått åt en annan riktning. Om staden i stort skulle vara ett mätverktyg för om projektet Cyklopen med dess jämlikhetsambitioner lyckats, får försöket sägas ha varit ett fundamentalt misslyckande. Utan att dröja vid de större stadspolitiska skeendena för länge så går utvecklingen att summera med att den rumsliga ojämlikheten fortsätter att skena. Gränserna mellan de som har och inte har manifesteras på en mängd olika sätt, bara genom att promenera längst parkvägarna till Cyklopen kan vi se hur privatiseringar av den byggda miljön har fatala konsekvenser. En sådan promenad i söderort, och högst troligt också på andra platser, synliggör hur den kapitalistiska och nyliberala ekonomin helt enkelt inte är förmögen att erbjuda institutionella former för att tillgodose alla människors ekonomiska och sociala rättigheter. Det finns ett akut behov av nya modeller. Även om det försök som är Cyklopen sammanfaller med en större nedmontering av det gemensamma så finns det mitt i allt akut metoder och erfarenheter som pekar mot andra sätt att organisera våra rum och resurser.
Ett sätt att förstå Cyklopens arbete, och ge det ett större sammanhang i både tid och rum, är genom begreppet allmänningar. Allmänningen är inte något nytt fenomen, utan kan härledas hundratals år bakåt. Tänk till exempel på Folkets hus-rörelsens framväxt, eller ännu längre tillbaka, jordbrukare som under feodalsamhället förvaltade en bit jord tillsammans. Allmänningsbegreppet används idag både av nobelpristagare och världsbanken, men också av stadsodlare och urbana sociala rörelser, vilket vittnar om en mångskiftande eller till och med konfliktfylld förståelse av begreppet. Här utgår vi från att den urbana allmänningen är en miljö som utgörs av en plats, det kollektiv som förvaltar den och av detta kollektivs allmänningskapande praktiker. De urbana allmänningarna och dess praktiker kan alltså ses som möjliga rumsliga svar på nedstängningarna av det gemensamma, men också som pekandes mot andra horisonter.
Det bör nämnas att allmänningen som form alltid kan korrumperas och till exempel bli det smörjmedel som ska bana vägen för kommande bortträngning och det nya fräcka. Att fastighetskapitalet har lång vana av att hitta ett sätt att göra profit på allmänningar är ingenting nytt, men det är värt att nämna faktumet att ingen form garanterar någonting i sig själv.
Gemensamma-offentliga framtider
Om vi räknar in också det första Cyklopen (vilket brändes ned) och den serie husockupationer som ledde fram till det, handlar det snart om tjugo års allmänninggörande. Även om Cyklopen snarare tagit form trots än tack vare en stöttande politik, finns det vissa moment under denna historia där huset och en stadsplaneringspraktik mötts och gjort gemensam sak.
Perioden då vi arbetade för att få mark och bygglov till Cyklopen var snårig. Det var först när vi gick med på ett tillfälligt bygglov, trots att den tidigare branden pekade mot vikten av permanens, som vi blev inbjudna till stadsbyggnadskontoret och fick titta på en karta över söderort. Huset hamnade åter längs Magelungsvägen, och denna gång intill den parkväg som förbinder Högdalen med Rågsved och Kräppladalen.
Efter att huset varit på plats ett par år så ville vi omvandla det tillfälliga bygglovet till permanent, inte minst för att vi kände att det som saknades i staden var långsiktiga försök. Då huset låg på oplanerad mark och det kostar hundratusentals kronor att initiera en planprocess såg det tufft ut. Summariskt så hade husets relation med tjänstepersonerna på exploateringskontoret aldrig varit särskilt bra, och vår strategi blev tillslut att bjuda in ansvariga politiker i dåvarande stadshusmajoritet för att de skulle fatta beslut om att ge bygglov på icke-detaljplanerad mark.
Vänsterpartiet var positiva rakt igenom och Miljöpartiet var positiva men ville se cykelställ. Det som tillslut avgjorde allt var nog att vi fick med dåvarande socialdemokratiska stadsbyggnadsrådet. Bygglovet beviljades, och ryktet säger att det firades med tårta på stadsbyggnadskontoret. Ekonomerna och fastighetsjuristerna på exploateringskontoret visade dock vad de tyckte genom att ge oss en mindre tomt, med krav på att den skulle omringas av ett väldigt specifikt gunnebostängsel (vilket är kvar än idag).
Det känns viktigt att uppmärksamma det mod som politiker och tjänstepersoner uppvisade när huset fick permanent bygglov. Denna haltande samverkan kan också ses som ett offentligt-gemensamt samarbete, vilket skulle kunna vara en form att vidareutveckla och skala upp. När de kreativa näringarnas paradigm visat sig otillräckligt i att stötta ett fritt kulturliv och istället reducerar det till en motor i bortträngning så kan experimenterande offentlig-gemensamma samarbeten bli ett sätt att möjliggöra både ett progressivt kulturliv och en demokratisering av staden. Inom ramen för detta förvaltningssätt så blir de myllrande lokala gemenskaperna i staden som faktiskt finns kvar en given långsiktig samarbetspart i planeringsprocessen istället för ett särintresse.
När vi stod där i gläntan i Högdalen 2011 visste vi ingenting om framtiden. Det är på flera sätt en ganska rimlig utgångspunkt. Som tidigare nämnt så trodde vi också att vi skulle kunna påverka stadens framtid. Det är egentligen också helt rimligt. Även om vi idag inte sällan vacklar i vår övertygelse. Men en akut målsättning för stadspolitiken idag måste vara att komma till rätta med det faktum att hopp är ojämlikt distribuerat, och att urbana allmänningar och offentlig-gemensamma förvaltningssätt är ett möjligt sätt framåt. Möjligtvis kan denna kombination av ovisshet och optimism också vara något att inspireras av som planerare när det gemensamma omställningsarbete som krävs ska inledas?